livrädd...

Fy satan vad rädd jag precis varit.
På tunnelbanan till jennie satte sig en kille i fyrsätet bredvid och var supersocial.
kul tänkte jag!
Ngn som inte är så där typiskt svensk, så ja hakade på och tjattrade.
Han pratade om hur han blivit nykterist för att de e så tråkigt att festa och för att han gillade att träna och ta hand om sig själv.
Killen var en biff.
Jag pratade istället om att festa is the shitt, mingla runt, träffa nya människor.
Hans svar blev...men ja känner ändå halva stan
ok!
När det blir dags att gå av väntar jag in i detsista eftersom han sitter å visar den film han hyrt.
När dörrarna nästan skall stängas igen vid jennies hållplats säger jag...nu ska ja av!
å smiter ut
Efter kommer killen.
"Detta är min hållplats med"
min hjärna skrek - shitt shitt shitt
eftersom det inte alls sett ut som om det var hans hållplats.
jahapp, nu blir ja våldtagen i en buske
å jennie skulle inte möta mig, för en gångs skull skulle jag hitta själv.
fan fan fan
MEn som tuuuur var svänger killen av.
oh!
Då får man sig en tankeställare.
Varför blir man rädd?
alla män som e sociala å går av på samma hållplats e ju faktiskt inte våldtäcktsmän.